The survival of the fittest.
Varenda dag är ett slag. Man måste hålla huvudet högt, spela spelet väl. Det gäller att slåss och orka hela vägen fram. Ingen dag är som den andra. Varje dag är den samma. Klarar du det? Dag efter dag. Veckor, månader, år. Nu har jag levt i snart 16 år. Och om lite mer än två år börjar kapitel två. Då når jag nästa nivå. Kommer jag klara mig dit? Hur mycket kommer jag ha i bagaget? Och, kommer jag till nivå 3?
Jag har lärt mig reglerna. När du inte orkar slår du på stand by. Om en vecka är det en ny och då börjar det igen. Gör det du ska, vänta på nästa uppgift. Ta vara på den tiden du har. Sen kanske du får mitt självförtroende. Och min insikt.
Jag har lärt mig reglerna. När du inte orkar slår du på stand by. Om en vecka är det en ny och då börjar det igen. Gör det du ska, vänta på nästa uppgift. Ta vara på den tiden du har. Sen kanske du får mitt självförtroende. Och min insikt.
Är allt bara på låtsas?
Det är på något sätt väldigt befriande när kylan kommer. Imorse var det varmt och brunt och äckligt. En dag som alla andra. Men innan jag gick hem från repet i Domkyrkan kröp kylan närmare. Det märks verkligen att det är första december idag. Det är nästan ironiskt. Men i alla fall, kylan gör allt rent och vackert på något sätt. Och dagarna blir annorlunda. Allt blir glittrande, skimrande.
Jag tror till och med att det är stjärnklart ute. Om det är något jag skulle kunna göra för alltid, skulle det va att ligga under bar himmel och bara stirra in i oändligheten. Det är befriande på något sätt. Ett sätt för mig att rensa mitt huvudet. De som känner mig vet att jag aldrig slutar tänka. De vet att jag är en väldigt djup person, som är förvirrad för att det är väldigt svårt att reda ut alla miljoner trådar jag har i mitt huvud. Jag under vart allt leder. Jag undrar vart jag skulle komma och jag fick ordning på allt. Det är därför jag älskar stjärnorna, eller universum. Det har inget slut, precis som mitt huvud. Man blir galen om man tänker på det. Men kanske hittar man logiken efter ett tag.
Jag tror till och med att det är stjärnklart ute. Om det är något jag skulle kunna göra för alltid, skulle det va att ligga under bar himmel och bara stirra in i oändligheten. Det är befriande på något sätt. Ett sätt för mig att rensa mitt huvudet. De som känner mig vet att jag aldrig slutar tänka. De vet att jag är en väldigt djup person, som är förvirrad för att det är väldigt svårt att reda ut alla miljoner trådar jag har i mitt huvud. Jag under vart allt leder. Jag undrar vart jag skulle komma och jag fick ordning på allt. Det är därför jag älskar stjärnorna, eller universum. Det har inget slut, precis som mitt huvud. Man blir galen om man tänker på det. Men kanske hittar man logiken efter ett tag.
