Surreal

Det är på något sätt väldigt befriande när kylan kommer. Imorse var det varmt och brunt och äckligt. En dag som alla andra. Men innan jag gick hem från repet i Domkyrkan kröp kylan närmare. Det märks verkligen att det är första december idag. Det är nästan ironiskt. Men i alla fall, kylan gör allt rent och vackert på något sätt. Och dagarna blir annorlunda. Allt blir glittrande, skimrande.
Jag tror till och med att det är stjärnklart ute. Om det är något jag skulle kunna göra för alltid, skulle det va att ligga under bar himmel och bara stirra in i oändligheten. Det är befriande på något sätt. Ett sätt för mig att rensa mitt huvudet. De som känner mig vet att jag aldrig slutar tänka. De vet att jag är en väldigt djup person, som är förvirrad för att det är väldigt svårt att reda ut alla miljoner trådar jag har i mitt huvud. Jag under vart allt leder. Jag undrar vart jag skulle komma och jag fick ordning på allt. Det är därför jag älskar stjärnorna, eller universum. Det har inget slut, precis som mitt huvud. Man blir galen om man tänker på det. Men kanske hittar man logiken efter ett tag.