Nu kom jag till ett sånt där hett ämne. Och det blev energi och sammarbete. Hoppas kunna förmedla mitt sätt att tänka och hoppas att ni förstår vad jag menar. Jag kommer ta att hoppa som ett exempel, men detta gäller i all ridning och hantering!

Under en period som jag hade Min-San hade jag stora problem med att han stannade på hinder. Och jag hade svårt att få honom komma rätt på hinder. Vi hade liksom varken viljan, balansen eller självförtroendet nån av oss. I slutet dock hoppade han allt! Allt jag styrde honom på. Och nu ska jag säga något en gång för alla: Ingen häst hoppar allt bara sådär. Och det är inget man tränar fram och sedan gör hästen alltid det. Det är nu jag kommer till energin och sammarbetet.

I stället för att bestraffa hästen när den stannar tänker jag på att undvika det. Om hästen stannar är gick något fel. Antingen har den ont, eller så gick något fel i anridningen eller så red ryttaren helt enkelt inte ordentligt.

När jag rider mot hinder kommer jag i ett grundtempo. Cirka fem galoppsprång innan hindret gör jag en halvhalt för att stämma av och känna var jag har hästen liksom, och balanserar upp den inför hindret. Sedan kan jag välja att öka eller ta tillbaka hästen beroende på hur det känns, jag brukar också räkna med eller säga typ "babam, babam" när hästen galopperar för att komma i takt med den. När hästen sen hoppar, nu kommer det:

Även om hästen inte kommer till den avsprångspunkt jag tänkt, vare sig det blir lite för nära eller långt ifrån bestämmer jag mig för att hoppa. Jag ger hästen en liten stöttande skänkel, liksom säger med hela mig genom att bara tänka det starkt "nu hoppar vi! jag vet att du kan och du vet att jag vill så nu kör vi, vi är bäst" typ. Och hästen får självförtroende som aldrig förr och tar sig över allt! Det är där det gäller. Jag har en energi som jag förmedlar till hästen. Vi har ett sammarbete över hindret, det är inte bara att gasa och hoppa liksom. Det ni ser som ett hopp var egentligen en hel konversation mellan mig och hästen. Och för mig känns det som att vi är ett! Det är den härligaste känslan på jorden.

På bilden kom vi av aaalldeles för stort. Men istället för att bli rädd eller tveka sa jag till Min-San, "nu jävlar hoppar vi!" och han rent av lyfte sig själv i skinnet för att komma över. Han verkligen ville hoppa! Inte bara gjorde det på grund av spö och sporrar. Detta gjorde att han hoppade allt, för att han vet att jag alltid stöttar honom och han tror att han klarar allt!