Jag red mina första år på shettisar (shettisar är ju det bästa sättet att lära sig på, eftersom dom är så envisa). Jag har sedan 3-4 år börjat satsa mer på ridningen: jag går på en vanlig ridlektion/vecka plus hoppträning på Lurbo Ridklubb i Uppsala, där jag också är skötare på en ponny, Patrik, och så är jag medryttare på en connemara, Sebban, som jag rider 1-2 ggr/vecka. Just nu går det framåt!
   Med en egen häst skulle jag variera träningen så mycket som möjligt. Jag vill rida ut mycket! Men minst en gång i veckan skulle vi gå på träning, dels enskilt för instuktör och dels med flera i grupp. Det är ju viktigt att lära sig umgås med andra hästar. Jag börjar tycka att hoppning är kul och skulle vilja börja tävla så smått. Jag tycker att det verkar spännande med fälttävlan, men det är en lång väg dit, fast känns det bra skulle jag vilja försöka. Mamma är inte så lång, så hon skulle också kunna rida Min-San och hon är mest intresserad av dressyr.
   Fast det bästa vore att få en ny kompis och vän att ödsla massor med kärlek till! Jag längtar efter att få rå om min alldeles egna ponny och få komma riktigt nära liksom.
   Jag skulle träna mycket häst-för-hans också - det verkar vara ett sånt bra sätt att umgås med hästen. (Och för mig att få mer motion, förutom dom nybörjarlektioner jag är med och leder.)
   Ja, hjälp vad mycket kul vi skulle hitta på tillsammans! Lagom förstås! :)
   Vi har bra kontakter för bra sommarbete och sommarvistelse för Min-San också och när jag tänker på det blir jag helt sjuk av längtan...
   Jag vet att det är en liten chans att det blir just jag, som får åka hem från Globen som ny ägare till Min-San, men när jag såg bilden av honom, så bara MÅSTE jag göra ett försök!
Åh, jag hoppas att det går bra!

Hoppfulla hälsningar från Maja


Och några ord från mamma Anna också. Nästan hela familjen Jonson är intresserad av hästar. Förutom att vi rider 2-3ggr/v har jag stalltjänst då och då och så sitter jag i styrelsen på Akademistallet i Uppsala. En ponny till Maja - och som även jag skulle kunna rida och hjälpa henne att sköta - har ändå börjat diskuteras på allvar. Jag tycker att utifrån det som har presenterats och visats av Min-San verkar det vara en jätte fin connemara det handlar om. Därför har vi gett klartecken till och hjälper Maja med ansökan till tävlingen. Om allt är OK med Min-San och han och Maja verkar trivas ihop, då tycker vi att det är på tiden att vi får en ponny som ny familjemedlem!

Vi håller tummarna och hoppas lika mycket som Maja gör.
Höstliga men varma hälsningar från
Anna (40+) och resten av familjen Jonson
(pappa Johan (40+), lillasyster Hanna (10) och lillebror Oskar (7)

Detta var då brevet till Polluxtävlingen som gjorde att jag vann den fantastiska ponnyn, Min-San.