Den här knäppa jobbiga hästen. Stor som ett hus, kantig som en kvast. Han har börjat mjukna, visa lite känslor, komma lite närmre. Och jag kan säga er att, fyfan jag sitter här och gråter! Vågade verkligen inte hoppas på nåt efter Min-San, trodde inte ens det var möjligt när jag redan mist min bästa vän.

Han har börjat stå och nosa och småbuffa med mulen mot mig hela tiden, lägger huvudet intill och så. Han älskar att bli borstad på huvudet, kan inte ens beskriva hur skönt det ser ut att se på honom då haha. Idag när jag masserade honom, kom jag på en viss punkt på ena bakbenet då har sträckte ut hela kroppen och halsen och typ grymtade för att han tyckte att det var så skönt! Så gulligt!!

Började dagens pass med att rida på graman. Det funkar superbra sålänge man inte hänger sig i den. Mjukar upp honom, ställer, gör övergångar, åttor m.m. Jobbar i låg form. Plockar sedan av gramanen efter kanske en halvtimme. Åh så fin han var! Jätte mysig och supertrevlig (lite pigg dock haha) och han jobbade i galoppen skitbra! Bäst hittills tror jag:) Ni kanske kan ana hur lycklig jag är?