Ängaskog's Min-San
Nu tänkte jag skriva lite mer ingående om Min-San, gick ju nyss igenom vem det är men nu ska jag gå in på detaljerna.
Jag skrev först ett lååångt inlägg, och insåg att det bara var om när jag fick honom. Jag skulle antagligen kunna sitta och skriva hela min och Min-Sans historia i timmar, att förkorta den skulle inte göra den rättvis. Kanske skriver jag mer nån annan gång, men nu ska jag hålla mig till en enda speciell sak med vår historia.
Jag ska hoppa över problemen, tävlingsresultaten, och allt annat som hände. Jag fokuserar på de stunder jag minns allra mest, som jag tror beskriver vår relation allra bäst. Han var inte bara min älskade ponny, han var min vän och jag älskade honom mer än alla mina andra vänner, min bästa vän.
Ett väldigt tydligt minne har jag från en uteritt vi gjorde. Vi red själva ut på ett fält, lekte lite, racade lite och tillslut var vi framme på andra sidan. När jag vände fick han fnatt och ville galoppera hem, men det gick inte för sig sa jag och höll tillbaka. Inte föräns jag säger till! Jadu... Då FLÖG han upp i luften! Rodeoponnyn, mustangen Min-San gjorde skäl för sitt namn och jag flög i backen. Snällt stod han kvar dock, skitponny... Jag satt upp igen, fly förbannad och gjorde en riktigt ordentligt fin volt innan jag fattade galopp. OJ sån fart vi hade! Jag kunde känna hans muskler arbeta under mig, vi flög fram över fältet som ett!
Då glömde jag, att längre fram korsas fältet av ett stort dike! Ett djupt, runt två meter brett dike närmade sig oss med stormfart och jag kom på det endast några få meter innan... Vad skulle jag göra? Jag hann inte stanna! Då skulle vi flyga ner i diket. Jag försökte styra undan, hann bara få honom att se åt höger innan jag insåg att det var försent med. Då kände jag Min-San under mig, kände den där kontakten mellan honom och mig och kände att han tänkte hoppa. Han hade aldrig tvekat. Med det i tanken gav jag honom stöd med skänkeln, tänkte med hela mig att jag stödde honom. Och han stampa av, och vi flög över! Jag följde med honom, höll mig kvar och lät honom sköta allt med lite längre tyglar. Vi landade säkert på andra sidan, en upplevelse rikare än fem sekunder innan.
Helt otroligt att man kan få en sån känsla av endast en 5 sekunder lång händelse.
Jag skrev först ett lååångt inlägg, och insåg att det bara var om när jag fick honom. Jag skulle antagligen kunna sitta och skriva hela min och Min-Sans historia i timmar, att förkorta den skulle inte göra den rättvis. Kanske skriver jag mer nån annan gång, men nu ska jag hålla mig till en enda speciell sak med vår historia.
Jag ska hoppa över problemen, tävlingsresultaten, och allt annat som hände. Jag fokuserar på de stunder jag minns allra mest, som jag tror beskriver vår relation allra bäst. Han var inte bara min älskade ponny, han var min vän och jag älskade honom mer än alla mina andra vänner, min bästa vän.
Ett väldigt tydligt minne har jag från en uteritt vi gjorde. Vi red själva ut på ett fält, lekte lite, racade lite och tillslut var vi framme på andra sidan. När jag vände fick han fnatt och ville galoppera hem, men det gick inte för sig sa jag och höll tillbaka. Inte föräns jag säger till! Jadu... Då FLÖG han upp i luften! Rodeoponnyn, mustangen Min-San gjorde skäl för sitt namn och jag flög i backen. Snällt stod han kvar dock, skitponny... Jag satt upp igen, fly förbannad och gjorde en riktigt ordentligt fin volt innan jag fattade galopp. OJ sån fart vi hade! Jag kunde känna hans muskler arbeta under mig, vi flög fram över fältet som ett!
Då glömde jag, att längre fram korsas fältet av ett stort dike! Ett djupt, runt två meter brett dike närmade sig oss med stormfart och jag kom på det endast några få meter innan... Vad skulle jag göra? Jag hann inte stanna! Då skulle vi flyga ner i diket. Jag försökte styra undan, hann bara få honom att se åt höger innan jag insåg att det var försent med. Då kände jag Min-San under mig, kände den där kontakten mellan honom och mig och kände att han tänkte hoppa. Han hade aldrig tvekat. Med det i tanken gav jag honom stöd med skänkeln, tänkte med hela mig att jag stödde honom. Och han stampa av, och vi flög över! Jag följde med honom, höll mig kvar och lät honom sköta allt med lite längre tyglar. Vi landade säkert på andra sidan, en upplevelse rikare än fem sekunder innan.
Helt otroligt att man kan få en sån känsla av endast en 5 sekunder lång händelse.
Kommentarer
Trackback
