Ett annat starkt minne jag har med Min-San är en gång vi red ut och jag bestämde mig för att vi skulle klättra lite. Min-San är en riktig bergsget, han älskar att klättra! Han spetsade öronen lite extra, trampa friskt på uppför backen. Vi kom till en hög topp jag fick för mig att vi skulle klättra upp för, och kolla hur utsikten var. Detta skulle jag aldrig gjort om det inte var Min-San jag red, för jag vet att han är säker på foten och jag känner honom utan och innan, kan känna genom kontakten i sadeln hur han känner i princip. Så jag tvekade inte alls i det läget att leta upp den bästa stigen upp. När vi kommit en bit upp ser jag att vi kommer mot en brant, alltså vi skulle vara tvungna att hoppa för att komma upp! Och då skulle vi ju inte komma ner igen... Det var för trångt för att vända så jag börjar släppa stigbyglarna för att hoppa av, när jag har en stigbygel kvar så... hoppar Min-San upp! Galna ponny, han var då inte rädd för nåt och tvekade aldrig att göra det han ville...

Jag fick då snällt hoppa av och leta upp en annan väg ner, och ge en extra puss på min otroliga ponny som aldrig slutar överaska mig!