När jag nyss hade fått Min-San så stod han nere på Lurbo Ridklubbs privatstall och i samma stall stod en ursnygg hopphäst vid namn Belfast. Under året som vi stod där så reds han mindre och mindre, eftersom hans ägare tröttnade tills hans dagliga kontakt med människor oftast var att bli ledd till och från hagen. Medan hans motion blev samma sträcka plus hagvistelse.

Vintern 2007 frågade jag ägaren ifall jag fick sköta om honom under jullovet. Hon tog glatt emot hjälpen, så där började min och Belfasts "historia". Jag började med att borsta bort all skit ur hans långa päls och spenderade mycket tid med den urmysiga hästen. Sedan longerade jag honom i ridhuset. Till en början bara i trav, men vi ökade belastningen tills jag vågade släppa honom fritt i ridhuset. Oj så glad han blev när han äntligen fick springa av sig! I över en vecka fortsatte vi så, innan jag vågade sätta mig på honom medan min kompis longerade. Det kan låta lite töntigt, men han hade inte blivit riden på länge och jag var 13 år och ganska försiktig av mig.

Till slut såldes han. Jag hade lärt mig rida på honom och tyckte att han var jättemysig, trots att han var den största, hetaste och starkaste häst jag suttit på. Jag saknar den hästen än idag.

Varje häst förtjänar att någon gång i sitt liv få bli älskad av en liten flicka.