Ibland hatar jag min längd och önskar att jag kunnat rida ponny ett tag till. Ponnytiden är ju helt klart bland det bästa man kan uppleva med allt roligt och spännande den har att erbjuda. Dock, finns det ett par saker jag är glad att slippa.

Ponnymammor. Okej, det finns varianter till oss storhästryttare med. Men det är väldigt skönt att slippa höra alla mammor stå och skrika på sina stackars ungar, se dem kasta bitchblickar till varandra och snacka skit om alla andra och andra ponnyer. Kommer aldrig glömma när jag tävlade med Min-San i Enköping. Jag hade precis gjort en kanonrunda, felfri och klarade en omhoppningssväng innan annan hade klarat. Så står mamman till ryttaren som red innan mig och sa när jag kom ut "fin ponny, synd att han hoppar så illa". Men va?! Kul att hennes dotter kom tvåa på sin maxade hopponny och jag och lilla Min-San vann :D

Ponnyryttare då, finns nästan värre såna. Här pratar vi skitsnack hit och dit. Avundsjuka och skryt. Varför måste ponnyryttare vara så att de trycker ner varandra? Skryter om sina ponnyer och blir så avundsjuka på andras framgång och snygga utrustning så att de måste snacka skit om varandra? Och sedan all stress på framhoppningen.. Nej alltså, det är skönt att rida storhäst. Nu kan man mer inspireras av andra och anta att de som är bättre har jobbat för det dom har. Så då gäller det bara att jobba mer själv. Och man kan vara glad för andras framgång, bara för att hästen har vuxit två eller tre storleker växte man helt plötsligt fem storlekar som person...

Hur mycket skit fick man inte ta under den tiden liksom? Nej, varför är ponnytiden så fylld av skit?