Måste förklara min stora, stora kärlek. Mitt liv sedan jag var 5-6 år gammal.

Harry Potter.

Kommer ihåg allt sedan dag ett. Det pratades om en ny bok, en speciell bok som var skitbra om "manbah mååååste läsa den! Vadå har du inte läst Harry Potter eller?". Mina föräldrar köpte boken, och de läste den för mig. Jag var helt förtrollad. Helt uppslukad av den här underbara världen. Jag ifrågasatte aldrig den, även om jag inte vid elva års ålder skulle bli antagen till Hogwarts så skulle hela den magiska världen som J. K. Rowling beskrev den alltid finnas i mitt hjärta. Varje vaken stund längtade jag efter att få höra nästa kapitel, och varje kväll drömde jag om Harry Potter.

När boken var slut kliade det i hela kroppen. Vad skulle hända sen? Jag ville veta mer, och kunde inte vänta på nästa bok! Det ryktades om att det skulle komma en film. Och så har mitt liv varit sedan den där dagen jag först hörde talas om Harry Potter, fem år gammal. Vänta på boken, läs boken. Vänta på filmen, se filmen. Till och med spela lite Harry Potter på datorn för att lättare klara av väntan.

Jag kan inte beskriva det jag känner nu. Hur fan ska jag kunna gå vidare? Jag har nu sett sista filmen två gånger. Jag grät lika mycket andra gången, jag som aldrig aldrig gråter till filmer annars... Känd som fröken hjärtlös typ. En del av mig kan inte fatta att allt är slut, tänker på hur fan jag ska kunna känna mig "hel" igen (usch vad töntigt det låter haha... men det känns verkligen så) och en del av mig vill inte gå vidare.

JAG VILL VARA BARN FÖR ALLTID OCH ALDRIG SLUTA LEVA FÖR HARRY POTTER, LÄNGE LEVE DUMBLEDORE!