Jag har pratat om beröm förut.

Och jag ska göra det igen!

Enligt min åsikt ska man ALLTID berömma hästen när den gör rätt. Omständigheterna avgör hur du berömmer hästen men den ska alltid tjäna på att göra rätt, och den ska veta när den gör rätt. Om jag rider på Kurre och ska göra en halt (en halt är ju något alla hästar ska klara av va?) så kanske jag inte slänger mig runt halsen på honom och gullar med honom som aldrig förr. Men, så fort han tänker halt och stannar så lättar jag på handen och kanske berömmer med rösten. Så fort han går fram för min skänkel, så mjuknar jag i den. När han slappnar av i kroppen och formen, då blir genast alla mina hjälper mjukare. Under banhoppningen så jobbar jag med att mjukna i hjälperna samt berömma med rösten när han lyssnar och gör rätt.

Det finns vissa saker som Kurre tycker är svårare. Som t.ex. att slappna av i formen. Oftast när han spänner av och kommer under sig med bakdelen så brukar jag klappa honom med innerhanden på halsen och berömma. När något är extra svårt, ja då berömmer man lite extra. Lorden är inte lika kvick i avbrotten som Sekúr, så när han saktar av klappar jag ofta med båda händerna på halsen och berömmer lugnt. Då är det ju större chans att han reagerar fortare nästa gång, visst?

Som jag sa så ska formen av beröm bero på omständigheterna. Du kan inte stanna upp om berömma hela tiden, men du kan göra lite. Det finns alltid något du kan göra, som att mjukna eller ge hästen ett uppmuntrande ord. Sedan finns det saker som är mindre passande att göra. Som till exempel om jag ger framåtdrivande hjälper är det kanske inte så smart att lätta på handen som beröm. Den hjälpen vill jag bibehålla, men eftersom jag satte press framåt på hästen så tar jag bort de hjälper som pressade den framåt. Då lär sig hästen: Ryttaren trycker med skänkeln, jag går framåt och då slutar ryttaren att trycka med skänkeln! Aha! Det ska jag allt komma ihåg nästa gång... typ.