majajonson

Nu tänkte jag skriva lite mer ingående om Min-San, gick ju nyss igenom vem det är men nu ska jag gå in på detaljerna.

Jag skrev först ett lååångt inlägg, och insåg att det bara var om när jag fick honom. Jag skulle antagligen kunna sitta och skriva hela min och Min-Sans historia i timmar, att förkorta den skulle inte göra den rättvis. Kanske skriver jag mer nån annan gång, men nu ska jag hålla mig till en enda speciell sak med vår historia.

Jag ska hoppa över problemen, tävlingsresultaten, och allt annat som hände. Jag fokuserar på de stunder jag minns allra mest, som jag tror beskriver vår relation allra bäst. Han var inte bara min älskade ponny, han var min vän och jag älskade honom mer än alla mina andra vänner, min bästa vän.

Ett väldigt tydligt minne har jag från en uteritt vi gjorde. Vi red själva ut på ett fält, lekte lite, racade lite och tillslut var vi framme på andra sidan. När jag vände fick han fnatt och ville galoppera hem, men det gick inte för sig sa jag och höll tillbaka. Inte föräns jag säger till! Jadu... Då FLÖG han upp i luften! Rodeoponnyn, mustangen Min-San gjorde skäl för sitt namn och jag flög i backen. Snällt stod han kvar dock, skitponny... Jag satt upp igen, fly förbannad och gjorde en riktigt ordentligt fin volt innan jag fattade galopp. OJ sån fart vi hade! Jag kunde känna hans muskler arbeta under mig, vi flög fram över fältet som ett!
   Då glömde jag, att längre fram korsas fältet av ett stort dike! Ett djupt, runt två meter brett dike närmade sig oss med stormfart och jag kom på det endast några få meter innan... Vad skulle jag göra? Jag hann inte stanna! Då skulle vi flyga ner i diket. Jag försökte styra undan, hann bara få honom att se åt höger innan jag insåg att det var försent med. Då kände jag Min-San under mig, kände den där kontakten mellan honom och mig och kände att han tänkte hoppa. Han hade aldrig tvekat. Med det i tanken gav jag honom stöd med skänkeln, tänkte med hela mig att jag stödde honom. Och han stampa av, och vi flög över! Jag följde med honom, höll mig kvar och lät honom sköta allt med lite längre tyglar. Vi landade säkert på andra sidan, en upplevelse rikare än fem sekunder innan.

Helt otroligt att man kan få en sån känsla av endast en 5 sekunder lång händelse.

Hittat lite bilder på pappas dator, vad tycker ni?
Klara och Min-San:

Jag red mina första år på shettisar (shettisar är ju det bästa sättet att lära sig på, eftersom dom är så envisa). Jag har sedan 3-4 år börjat satsa mer på ridningen: jag går på en vanlig ridlektion/vecka plus hoppträning på Lurbo Ridklubb i Uppsala, där jag också är skötare på en ponny, Patrik, och så är jag medryttare på en connemara, Sebban, som jag rider 1-2 ggr/vecka. Just nu går det framåt!
   Med en egen häst skulle jag variera träningen så mycket som möjligt. Jag vill rida ut mycket! Men minst en gång i veckan skulle vi gå på träning, dels enskilt för instuktör och dels med flera i grupp. Det är ju viktigt att lära sig umgås med andra hästar. Jag börjar tycka att hoppning är kul och skulle vilja börja tävla så smått. Jag tycker att det verkar spännande med fälttävlan, men det är en lång väg dit, fast känns det bra skulle jag vilja försöka. Mamma är inte så lång, så hon skulle också kunna rida Min-San och hon är mest intresserad av dressyr.
   Fast det bästa vore att få en ny kompis och vän att ödsla massor med kärlek till! Jag längtar efter att få rå om min alldeles egna ponny och få komma riktigt nära liksom.
   Jag skulle träna mycket häst-för-hans också - det verkar vara ett sånt bra sätt att umgås med hästen. (Och för mig att få mer motion, förutom dom nybörjarlektioner jag är med och leder.)
   Ja, hjälp vad mycket kul vi skulle hitta på tillsammans! Lagom förstås! :)
   Vi har bra kontakter för bra sommarbete och sommarvistelse för Min-San också och när jag tänker på det blir jag helt sjuk av längtan...
   Jag vet att det är en liten chans att det blir just jag, som får åka hem från Globen som ny ägare till Min-San, men när jag såg bilden av honom, så bara MÅSTE jag göra ett försök!
Åh, jag hoppas att det går bra!

Hoppfulla hälsningar från Maja


Och några ord från mamma Anna också. Nästan hela familjen Jonson är intresserad av hästar. Förutom att vi rider 2-3ggr/v har jag stalltjänst då och då och så sitter jag i styrelsen på Akademistallet i Uppsala. En ponny till Maja - och som även jag skulle kunna rida och hjälpa henne att sköta - har ändå börjat diskuteras på allvar. Jag tycker att utifrån det som har presenterats och visats av Min-San verkar det vara en jätte fin connemara det handlar om. Därför har vi gett klartecken till och hjälper Maja med ansökan till tävlingen. Om allt är OK med Min-San och han och Maja verkar trivas ihop, då tycker vi att det är på tiden att vi får en ponny som ny familjemedlem!

Vi håller tummarna och hoppas lika mycket som Maja gör.
Höstliga men varma hälsningar från
Anna (40+) och resten av familjen Jonson
(pappa Johan (40+), lillasyster Hanna (10) och lillebror Oskar (7)

Detta var då brevet till Polluxtävlingen som gjorde att jag vann den fantastiska ponnyn, Min-San.

Tänkte slänga in ett snabbt inlägg innan jag drar till stallet. Ska träffa Klara, rida älskling och skynda mig hem för att gratta min kusin ;)
Såg nyss att min blogg avancerat till sveriges 24 största hästblogg! Rätt okej va? Då går det ju framåt :) Tänkte skriva in brevet jag skickade till Pollux som gjorde att jag vann lite senare idag! Vill ni läsa det?

Puss!

Här är då min gamla ponny och ja, jag vann honom i Pollux tävling! Gjorde en liten film på oss, lite snabbt och den är inte så bra. Men jag börjar ju gråta ändå..!

Jag fick som sagt rida Min-San för Ditte. Jätte snällt! Det kändes jätte konstigt att va uppe på honom igen, fattar inte hur jag klarat att rida en så liten häst och hur han klarat mig... Kändes som att jag höll på att falla över åt alla håll. Lite synd för jag tyckte också att jag vet bättre hur han ska ridas nu. Har mognat massa i min ridning sen jag sålde honom. Har mer fått grepp om innerbörden att rida från skänkel till hand och fått ett bättre stöd i handen också. Mer stilla hand och mindre stumt. Kan skriva lite mer om hand och skänkel sen, har en del åsikter och tankar om det :) Nu ska jag ändå lägga upp lite bilder på sötnosen.


 haha kolla det ser ut som att han ler ^^,

Som sagt uppdatering är dålig, är ju upptagen! Slänger in en liten bild bara och så hörs vi imorgon!

Sitter i Dittes rum med min bärbara dator nu, som jag för i övrigt älskar! Förlåt att blogguppdateringen vart sådär, har ju träffat älskling :D Jätte gullig var han som vanligt, han kommer ihåg sitt trick (hälsa) <3
Fick rida stjärnan lite, och minns då varför jag sålt honom... Jag får själv ingen balans, hur ska han då kunna ha det? När jag rider lätt är det nära att jag sätter mig bakom sadeln. Alla hjälper blir ju fel. Men jag har saknat honom jätte mycket!

Ska äta mat snart och hoppas att alla ni underbara bloggläsare ska ha en kul kväll! Jag har, puss.

Den här videon gjorde jag tidigt 2009, när vi bestämde oss för att sälja Min-San.
Den ponnyn var min bästa vän. Och jag kommer aldrig, någonsin träffa någon bättre. Det är svårt för er att fatta, så tänk på en människa. Som jag kunde berätta allt för, som alltid lyssnade, alltid förstod, alltid tröstade. Som jag bråkade med, som jag grät hos. Som jag skrattade med, skrattade åt, grät över, var lycklig över. Som jag gick ut på äventyr med, som jag mötta min rädsla med. Som bar mig genom och över allt. Som jag litade på och älskade. Allt det och mer, finns i den ponnyn.
Nu har han fått det bästa hem han kunde få. Ditte älskar honom och han älskar henne, det syns. Dom passar jätte bra ihop och Ditte, även om du mår dåligt över att jag saknar honom kommer du vänja dig. Han är fortfarande min bästa vän, det är inte ditt fel! Det var ju jag som sålde honom!! Och jag älskar dig också, det vet du väl? Jag kommer också vänja mig.

Här är till er alla, jag tror kärleken lyser igenom även om ni tycker det är töntigt.